”Vi måste sluta riva för att rita nytt”

Restaurering och återbruk är, utan tvekan, bästa sätten att minska byggbranschens klimatpåverkan. Vi arkitekter måste sluta riva för att rita nytt, menar Karl Johan Kember, certifierad sakkunnig i kulturvärden, representant i Sveriges Arkitekters kulturmiljöråd och arkitekt på FOJAB.

Att bevara det befintliga är plötsligt i ropet av hållbarhetsskäl – hur ser du på den utvecklingen?

– För mig som byggnadsvårdare handlar det befintliga framför allt om kulturmiljön och dess betydelse. Kulturvärdena förmedlar berättelsen om vårt samhälle, ger oss identitet, förankring, kunskap, skönhet och trivsel, och de är därmed väldigt starka i sin egen rätt.

– Men tack vare det ökade intresset för hållbarhet har vi fått hjälp att driva kulturmiljöfrågorna framåt genom att allt fler inser att en hållbar byggbransch inte kan skapas bara av en innovativ nyproduktion, utan i minst lika hög grad genom att ta om hand, renovera och utveckla det befintliga beståndet. På så sätt korsbefruktar hållbarhet och byggnadsvård varandra väldigt fint.

Hur har synen på byggnadsvård förändrats?

– Från att mest handla om monumentvård inkluderas nu också vardagsarkitekturen, det industriella arvet och våra moderna byggnader. Vi vet att byggnadsvårdens metoder för platsanalys – att förstå, värdera och förankra i tid och rum – fungerar för alla slags byggda miljöer, oavsett stil, ålder eller skala.

– Det känns också som att intresset för stilarkitektur och lokala byggnadstraditioner ökat. Det kommer fler och fler exempel på ny arkitektur som verkligen vågar gå i dialog med det gamla utan att kompromissa med det moderna. Inom planeringen återupptäcker man den täta, funktionsblandade 15-minutersstaden, och intresset för att använda småskaligt, spårbart och närproducerat blir bara större.

– Men den kanske största förändringen är att byggnadsvården idag snarare fokuserar på utveckling och transformation än på bevarande. Restaurering handlar ju egentligen om att lösa problem som uppkommit. Att ta hand om våra befintliga miljöer så de blir användbara långt in i framtiden tycker jag är byggnadsvårdens huvuduppgift, och den är otroligt spännande!

Hur är förhållandet till byggnadsvård i byggbranschen?

– I branschen är det mycket fokus nu på energiförbrukning, återbruk och innovation i nyproduktion, men tyvärr mindre om att återbruka och aktivera hela befintliga byggnader och miljöer. Här kan offentliga beställare gå före – och jag upplever att många också gör det. Hos Akademiska hus finns ett stort intresse, och Statens fastighetsverk är en föredömlig beställare. Men även bland privata beställare ökar öppenheten för byggnadsvård när allt fler inser värdet av en långsiktig förvaltning.

Finns det något man bör riva idag?

– Det kommer aldrig gå att undvika rivning helt och hållet. Dels kan det finnas inbyggda miljö- och hälsofarliga ämnen som behöver saneras, dels kan byggnaderna i vissa fall vara i så dåligt skick eller ha sådana tekniska förutsättningar att en ombyggnad helt enkelt inte är möjlig. Tvingas man av någon anledning riva bör man göra det så cirkulärt som möjligt.

– Men huvudpoängen är att vi drastiskt måste minska rivandet. Vi arkitekter måste våga ifrågasätta rivningar och nybyggen med begränsad livslängd, och istället visa på ombyggnadsalternativ som utgår från de befintliga husens möjligheter. Vi måste också bli bättre på att förklara hur kultur-värdena bidrar till ökad social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet.

Vilka är utmaningarna för ett sådant förhållningssätt?

– Under de senaste decennierna har lagstiftningen inom byggandet vuxit. Även om alla regler har ett gott syfte ska man vara medveten om att varje tillägg kostar tid, pengar och även miljömässiga resurser. Många av kraven kan dessutom vara svåra att förverkliga i ombyggnadsprojekt utan stora och förvanskande ingrepp. Det behövs en större diskussion om hur lagar, branschregler, certifieringar och produktionsmetoder bättre kan anpassas till kulturmiljö, ombyggnation och återbruk.

– Parallellt med de ökade kraven har arkitektens roll förändrats, från en stor roll i en förhållandevis liten och linjär process, till en liten roll i en stor och alltmer industrialiserad process. Jag hoppas att vi kan komma tillbaka till mer av den gamla rollen, och att arkitektur kan handla mer om skönhet, material, patina, hantverk och detaljering. Jag önskar också fler beställare som förstår vikten av långa tidiga skeden i byggprocessen. Idag går de så fort, tävlingar ska genomföras på ingen tid alls, men det är ju samtidigt då analys och värdering görs!

– En annan utmaning är att få fram bättre metoder för att kunna jämföra ombyggnad mot rivning och nybyggnad, till exempel utvecklade livscykelanalyser i tidiga skeden och obligatoriska klimatdeklarationer för alla typer av byggnationer, där eventuell rivning räknas in.

Vad kan arkitekter göra för att driva på utvecklingen?

– Det är upp till oss själva att ta initiativ, och jag skulle önska att fler arkitekter pratade om kopplingen mellan kulturmiljö och hållbarhet. Den är kanske extra intressant just nu, när vi står inför den stora utmaningen att ta hand om miljonprogrammen. Äldre bebyggelse kan vi mycket om, nu måste vi lära oss se och förstå värdena också i 60- 70-talsmiljöerna. Det är byggnader som ofta ligger vackert i terrängen, har fina planlösningar och bra ljusförhållanden. Det är absolut värden som vi behöver bevaka – inte bara för att det vore ett enormt resursslöseri att riva!